Foto: Karin Andersson

   Vintern är trist, även  jag uppskattar omväxling.

Hej, jag heter Alcon!

Jag är en welsh mountainvalack på 5 år. Min mamma heter Laeryds Anemone och min pappa heter Cui Christian. Nu skall jag berätta vad jag har varit med om i vinter!

Jag stod som vanligt lugnt och stilla vid min mathög när en kompis till matte, Hannah heter hon, kom för att ta in mig i stallet. Jag märkte med en gång att nå’t konstigt var på gång. Hon borstade mig, flätade min svans, lämnade en tofs längst ner – för att jag skulle se ut som en åsna! Hallå försökte jag säga. Vad är detta för dumheter? Jag är en ädel welsh mountain med små söta öron. Åsnor har STORA, LÅNGA öron! Hannah fattade ingenting! Spelade förresten inte så stor roll. Vi skulle ut på vift, och det gillar jag, så jag protesterade inte så värst mycket. För det skall ni veta, jag har ett ganska tufft liv till vardags.

Egentligen bor jag ihop med ett par äldre damer som inte är sådär värst förtjusta i mig Jag får hålla mig på min kant, om ni förstår vad jag menar. Matte tyckte faktiskt väldigt synd om mig, så hon gjorde en egen hage till mig bredvid surkärringarna istället, bara för att jag skulle få ha lugn och ro, kunna vara ifred men ändå ha sällskap på sätt och vis. Det var ganska skönt ett tag, men det kändes ändå som om man var utanför, så en tidig morgon klättrade jag över stenmuren, in till damerna. Matte blev först väldigt förvånad, men när hon märkte att jag klarade mig ganska bra och dessutom själv valt att vara där så lät hon mig vara kvar. Bättre så.

När tanterna har fått föl (de är faktiskt inte såå gamla), då är de rätt griniga ett tag men det går liksom över så småningom när de kommer på att jag kan vara barnvakt! Har väl inte så värst mycket emot det, de är rätt så kul de små liven, så jag ställer gärna upp. När det blir höst, ojoj, då blir jag fosterfarsa på riktigt! Vilket jobb! Ibland går det hyfsat bra. De är ju rätt veka, så jag kommer åt ordentligt med mat, jag håller ordning på alla högarna, må ni tro! Dessutom är matte frikostig med maten, de andra skall ju växa, och då svälter inte jag heller precis.

Jag måste bara berätta en sak till innan jag tar det där med åsnan. Det hände ganska nyss, faktiskt, att jag fick en riktigt besvärlig 2-årig hingstkrake att ta hand om. Han var jobbig, alltså. Första da’n höll han på att ta knäcken på mig! Jag fick inte vara ifred en sekund. Han åt ju aldrig! Han bråkade och bet mig hela tiden! Sån’t var jag ju inte van vid. Tanterna har man ju inte en chans emot, men håller man bara sig undan så går det bra, och småbarna mopsar ju inte upp sig precis, så detta var nå’t nytt, ska jag säga. Jag var helt slut. Men på natten, i min spilta, lade jag upp strategin. Jag var allt lite rädd, stor var han ju också, men jag skall allt försöka visa vem som bestämmer! tänkte jag. Det tog en dag, men…vem vann? Jaa, det gjorde Alcon! De’ du! Man kan om man vill. Jag blev en cob i storlek, man växer fort ibland. Det blev till sist riktigt kul att skrämmas faktiskt. Jag testade lite på matte och andra stallskötare också. Kunde jag sätta den ene på plats så varför inte ta allihop? Det var inte så bra. Först tyckte de att jag hade varit duktig som tyglat bråkstaken, men när jag skojade lite med dem så blev de ordentligt arga på mig! Jag la’ ner fortsättningen. Jag kunde ha blivit utan mat!

                                                                                                 Foto: Karin Andersson

   Trettondagen 2006 fick jag spela åsnan i Ödenäs församlings Julvandring.

Ni förstår kanske varför jag behöver komma ut ibland, även om det är i uppdrag som åsna?!

Jag var faktiskt riktigt upplagd! Josef och Maria, ni vet, de skulle fara till Betlehem på julen för att skattskriva sig, men Maria var med barn så hon orkade inte gå, så de behövde en åsna som hon kunde rida på. Jag fick vara den åsnan!!! Tillsammans med en liten tjur, som spelade oxe, (det kunde jag ju ha gjort, jag är ju kastrerad!), så tillbringade vi trettondedagsafton i år tillsammans med Josef och Maria och Jesusbarnet, i ett stall och det kom nästan 200 människor och tittade på oss! Så häftigt! Jag blev bara förnärmad en gång. Någon frågade nämligen varifrån åsnan kom? Då svarade en vänlig själ att det inte är någon åsna utan en häst! Inte en åsna? Han ser ju ut som en! sa den förolämpande personen då. Sedan kom jag på att jag skulle ta det som en komplimang. För hur många kan spela sin roll så väl att folk till och med tar fel? Jag måste vara en riktig talang, för att inte säga stjärna! Ja, det blev en rolig och minnesvärd kväll, faktiskt. Kanske får man ställa upp nästa år igen?

Hälsningar från Alcon