Personligt

BAKGRUND

Det började med en höna och slutade med en häst! Ja, det är nästan så det är. Djurintresset har varit starkt ända sedan småbarnsåren hos både Anders och mig. Jag, Karin, för min del växte upp med kor och tjurar, höns och katter. Pappa höll också tjur för traktens mjölkbönder som kom traskande med sina kor och kvigor när det var dags.

Redan som 5-6åring hade jag egna höns, en verksamhet som med åren växte till ca 100-talet hönor. Äggen såldes till grannar och bekanta men också till en diversehandel i Alingsås.

Katter hade jag också och den aveln gick ganska lätt! Det fanns lite tyngre arbetshästar på granngårdarna vilka jag bekantade mig med en del. Det hände att jag fick rida på grannens ardenner, Bläsen, när denne skulle från hagen till stallet på kvällarna, eller tömköra en annan grannes ardenner, Pärla, när hon skulle hem från sitt dagsverke hos oss och gammelhusse hellre åkte bil hem när han var trött efter en dag vid plogen. Hästarna var välkörda men också trötta och lugna efter sina arbetspass, därför gick det bra när också jag, ett litet barn, höll i tömmen. Det känns faktiskt som en väldig förmån att ha fått växa upp i en tid då faktiskt en del sysslor utfördes med häst. Potatissättning och hemkörning av torv ifrån torvmossen är något som jag fick uppleva som barn på 70-talet. Det är faktiskt en tid som jag längtar tillbaka till - då hästen gjorde verklig nytta.

Så småningom ville jag ha en egen häst, men det dröjde ytterligare några år. Jag fick börja med en egen tjur! Den förste hette Ferdinand, och han var otroligt snäll. Jag borstade och ryktade honom som en häst och sålde honom igen efter ett halvår eller ett år på livdjursauktion. Jag minns hur stolt jag var när hela auktionshallen tystnade när Ferdinand kom in, man hörde bara någon mumla: Det var en grann tjur! Tror jag det! Han var bättre ompysslad och ryktad än vilken häst som helst! Det blev flera tjurar innan jag till sist köpte min första egna häst. Innan dess hade jag ridit på min kompis hästar. Hon hade nämligen foderhästar, welsh cobs, som jag fick rida och lära känna en del. Detta var i början på 80-talet och ingen hade knappast hört talas om rasen ens. Jag tyckte att det var häftiga hästar!



     Jag rider på Cobban

När jag var 15 år praktiserade jag på mina släktingars mjölkgård och de hade också New Forestuppfödning. Dessa trevliga hästar fick jag också bekanta mig med innan jag skulle bli hästägare själv. Mormors ardennerhästar träffade jag förstås också en hel del under min uppväxt.

När pappa så gick med på att jag skulle få köpa en egen häst, då måste det vara en ”riktig häst” sa han. Därför åkte vi och tittade på nordsvenskar! Vi fastnade för det 5-åriga stoet Freja. Hon var väl inkörd, snäll och STOR! Långfredagen 1987 flyttade Freja hem till oss.

        Freja 5 år vid den berömda "Hem till byn"-utsikten

Om det stämde vet jag inte, men de hade mätt henne till 168 cm i mankhöjd och hon var verkligen inte liten. Hovslagaren var den första som satt upp på henne och sedan var det bara för mig att börja rida! Min kompis som hade haft welsh cobs som foderhästar hade numera en egen häst, en valack, korsning lipizzaner/varmblod. Vi red mycket ihop.

I samma veva kom Anders in i mitt liv. Han tyckte också om hästar, själv hade han katter, hund och några kor. Vi började då att köra Freja lite mera, och hon blev en riktigt god kompis som jag hade mycket roligt tillsammans med. Pappa var positiv till att Freja skulle få föl. Några kilometer bort fanns det en nordsvensk hingst som fick komma till oss på bete i några dagar. Freja blev dräktig.
Jag kan påstå att jag med en gång fick lära mig att det här med hästavel inte är den enklaste sak. Freja gick två veckor över tiden och utan erfarenhet som jag var ringde jag till veterinären för att fråga om råd. Han kom ut, kände efter och beslutade att sätta igång fölningen. Det blev en fruktansvärd natt. Freja hade värkar men inget föl kom ut. Den stora hästen reste sig och slängde sig, låg på sidan och sparkade i boxväggarna, svettades och for fram och tillbaka som en vilde. Veterinären fick komma tillbaka, ge Freja en lugnande spruta, dra fram fölet och konstatera att det var dött. Förmodligen hade nacken skadats i Frejas häftiga dans. Jag grät och grät. Jag tyckte synd om Freja, om fölet och om mig själv. Det var ett svårt nederlag att ta för en tonårstjej. Vi repade mod både Freja och jag efter ett tag, men Freja blev aldrig mera med föl. Vi besökte hingstar och har fått många kontakter med hästfolk genom det, men Freja lämnade alltså ingen avkomma efter sig. En tid efter skrev veterinären ett brev till mig där han uttryckte sin stora sorg över att förmodligen ha varit orsak till det hela. Han skrev att han hade gjort så som han hade lärt sig på veterinärhögskolan, men att fler fölningar, som han hade satt igång, slutat lika illa och därför skulle det dröja innan han skulle våga sätta igång en fölning igen. En häst kan gå över tiden ordentligt utan att det är någon fara, bara högst naturligt. Ja, fruktansvärt tråkigt var det, men livets skola kan vara hård.

Freja, en kviga, mina får och hönor flyttade med mig till Anders när han och jag gifte oss 1990.

1991 föddes vårt första barn. Han föddes med en hjärntumör och opererades när han var en vecka gammal. Han har fått flera olika slags handikapp till följd av detta och har sedan

3-4årsåldern ridit som en form utav terapi. Först red han på ridskola, men vi ville gärna att Viktor skulle rida hemma också. Freja? Nja, visserligen var hon mycket snäll men hon kunde ibland ”väcka till” och så var hon ju så stor och hög. Jag började titta på annonser och såg en welsh cob till salu som hade ridits av en handikappad kvinna! Då kom gamla cobkänslor tillbaka och jag tittade vidare på hästannonser. Det fanns ju ett welsh cobsto till salu ganska nära oss! Vi åkte och tittade och provred. Vi föll för henne direkt! Hon var vacker, snäll, hade god exteriör och var hur cool som helst. Desdemona flyttade till oss våren 1996. I samma veva blev Freja halt. Utredningen visade att hon hade hovbroskförbening och att hältan inte gick att bota. Freja blev 14 år och fick sin avslutning hemmavid hösten –96.
Desdemona fick vara själv den vintern. Året därpå köpte vi en ettårig ardenner.

                              Anders med Julle 3 år

Anders hade blivit biten av körning. Desdemona var också körd men man behöver ju ha två hästar minst! Så småningom ville jag prova på hästavel igen. Avelsmärren fanns ju så det var bara att sätta igång! Desdemona hade fått två fina föl i sitt förra hem. Fölen som hon hittills har fått hos oss har också blivit väldigt bra. Värt att notera är att min kompis från tonåren, som introducerade coben i mitt liv, har köpt ett stoföl utav oss undan Desdemona! Så blev den påsen ihopknuten.

       Min kompis Carina med Bianca 3 år

Idag, liksom tidigare, har djuren en stor plats i mitt hjärta. Vi delar det intresset, Anders och jag, och även om vi hjälps åt med alla djuren så vilar väl det största ansvaret för nötkreaturen på honom och hästarna tar jag störst ansvar för. ( Han daltar mest med katterna och jag sköter mest om hunden.) Vi driver ett småskaligt ekologiskt jordbruk och är beroende av arrenden. Vi har fyra barn, förvärvsarbetar båda två men försöker att ge barn och djur så mycket tid vi bara kan. Det finns för det mesta någon hemma åt gången som håller ställningarna. Ardennern Julle har vi inte längre kvar. Han har fått ett nytt hem nu när jag har hittat min nisch. Jag menar att alla hästar skall ha en meningsfull tillvaro med motion och sysselsättning, och Julle fick inte längre den tiden som han behövde när welshaveln satte igång på allvar och Anders erkände att han nog mest är en kogubbe. Vi trivs med vår tillvaro, hade väl önskat kunna leva på jordbruket istället för som nu ha arbete vid sidan om som får täcka utgifterna, men faktum är att; kärleken till familjen, djuren och vår Skapare är hela livsnerven!